Andledningen till varför jag alltid hade ett leénde på läpparna och alltid försökt vara den glada tjej som alla förväntat sig var för att jag visste. Jag visste vad som fanns där, det jag skulle tvinga ur om jag så var tvungen. Allt som har hänt har fått mig att inse att det finns utvägar, Det finns utvägar i det svåraste. Idag förstår jag inte hur jag tog mig igenom all den där skiten? Hur jag åter igen varje dag grät, tog det aldrig slut på tårar? Jag är glad att den enda utvägen skedde i somras, att jag äntligen skulle få leva ett normalt liv. Att friden inom mig äntligen skulle få ta vapenvila. Att jag äntligen kunde ta en nål och göra hål på den fulla bubblan med oro. Jag är glad, att jag hellre stannade hemma än att jag stack ut & förhastade allt inom tonåren. Jag är glad, att jag aldrig tog upp en kniv och gjorde mig själv illa. Jag är glad, att jag alltid varit så stark. Att jag kan vara stolt över mig själv.